Det är inte så att jag är ledsen och deppig nu. Alltså. Jag har lärt mig att leva med att min pappa inte finns hos mig längre. Det är inga problem/jobbigt eller liknande 9 dagar av 10. Men ibland så slår det en bara. Småsaker som man kanske tidigare tog som självklara är inte det numera. Jag har lärt mig att leva med det. Även om vissa dagar kan vara tuffare än andra. Det väckte en del minnen igår när jag gick igenom mina lådor och hittade anteckningsböcker, kort och så vidare. Men det är okej att det väcker minnen till liv. Jag vet det. Det är fint att minnas. På så sätt lever du kvar. Vad jag vill säga är egentligen att jag är glad och uppskattar det jag har idag och att jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv och trots att man råkar ut för något hemskt, så slutar inte världen att snurra. Det kan låta känslokallt kanske, men till slut måste man börja leva på riktigt igen. Kanske att det tog mig ett tag att först förstå vad det var som hade hänt, sedan skulle jag bearbeta det också, vilket inte var det lättaste. Det vet ni som var med då. Men jag har kommit igenom det och jag är starkare som person nu. Men ibland blir man lite ledsen i ögat. När det slår en att jag faktiskt aldrig kommer att träffa dig igen. Det är tungt.

Men som sagt. Jag har lärt mig massor på vägen, men självklart skulle jag ju helst ha varit utan det här. Haft dig här. Det är klart jag saknar dig pappa. Otroligt mycket. Men jag har ju kvar mina minnen, och de bevarar jag i mitt hjärta och bär med mig överallt, medan jag lever för oss båda. Kan kanske låta som en klischée i mångas öron, men det struntar jag i.För någon mer levnadsglad människa än du, tror jag aldrig att jag har träffat.

Det slog mig en sak förut. När jag låg i Christians famn. Han och pappa kommer aldrig att träffas. Visst, jag har tänkt på det tidigare. Att pappa aldrig kommer få vara med vid viktiga och vardagliga händelser i mitt liv. Men idag slog det mig. Verkligen. Fick en tår eller två i ögat. Men samtidigt vet jag att han vakar där uppe. Tror att de hade kommit väldigt bra överens. De är rätt lika faktiskt, fast ändå inte. Båda är/var väldigt måna om familjen, kärleksfulla, lite fulla i fan, stora hjärtan, händiga, hemma-kära, ja listan kan göras lång. Den stora skillnaden är nog att min far hade ett lite hetsigare temperatment än vad C har...

Jag saknar dig verkligen pappa. Skulle velat ha dig här. Tänk om man bara hade kunnat lyfta på luren och prata med dig. Vad fantastiskt det hade varit! Drömmer ofta om att vi är ute och seglar. Och varje gång vaknar jag med ett leende på läpparna och är alldeles varm i hjärtat. Segla vidare på de sju haven pappa, så lever jag för oss båda så länge! 

Vad gör man om man börjar känna sig lite uttråkad? Jo, man rensar. Rensar ur lådor, garderoben och andra utrymmen där man haft saker liggandes. Fixar i ordning och så vidare. Det sysslade jag med igår och idag. Christian har jobbat tolvtimmars nattpass hela helgen, så honom har jag knappt sett skymten av. Men då får man roa sig själv... Så det har som sagt blivit en del saker slängda. Men nu är det så fint så! :) Igår kväll fick jag mig dessutom en nostalgitripp utan dess like. Satt och läste en del gamla brev, kort och så vidare. Det värmde i hjärtat!

Var på Nova igår också och köpte en present till Christian. Han fyller år om några veckor. Ska köpa en grej till, men det verkar vara stört omöjligt att hitta det som jag letar efter. Får hoppas att det finns i sundet! :)