Inköpte idag en ny medlaljong. Min gamla har gått sönder. På så vis kan jag ha pappa nära hjärtat. Känns fortfarande overkligt, konstigt, orättvist, och smärtsamt att du är borta. Trots att snart tio år har gått. Känns både som om den där hemska dagen, när mamma berättade att du slapp smärtan och sjukdomen, var igår och för en evighet sen. Mycket har hänt sedan dess, fast ändå inte. Frågan är om jag någonsin kommer att förstå att du är borta. På riktigt. . Du är den vackraste av änglar och min hjälte på alla dess sätt och vis! Glömmer aldrig vad du fick utstå, din kamp och smärta som till slut besegrade dig. Glömmer aldrig ditt stora hjärta, ditt skratt, din kärlek till oss och båten. Inte heller glömmer jag ditt leende när jag visade upp något som jag gjort i skolan eller när jag berättade någon rolig historia. Kommer nog aldrig kunna beskriva känslan för någon, hur det känns att stå bredvid och bara se på när ens pappa långsamt försvinner. Känslan av maktlöshet att inte kunna göra något åt sjukdomens gång. Kanske hjälpte det att bara vara där, att hålla din hand, klia dig på ryggen eller att berätta något trivialt från skoldagen. Livet är verkligen inte rättvist! Jag vet att det är lite "löjligt", men jag kan bli så fruktansvärt avundsjuk på de personer som har båda sina föräldrar i livet. Tur att mamma är den hon är, min förebild och idol. Vad skulle jag göra utan dig?!